Varje centimeter och varje kilo mindre har varit en liten, tyst seger.!

Det är så otroligt stort fokus på vikt i samband med graviditet.
Hur mycket man går upp i vikt, hur man ser ut, och framför allt hur man ser ut efter födseln.

Man ska helst inte gå upp mer än det man verkligen behöver, helst mindre...
Rekomenderat är att man går upp ca 11-16 kg. För det är det en graviditet faktiskt väger. Barnet, moderkaka, extra blod i kroppen, vätska etc.
Men jag märker runt omkring hur det nästan skryts om hur lite man har lagt på sig.
Själv la jag på mig hela 21 kg, det var ju såklart inte superkul att se hur stor rumpan blev och hur tjocka lår jag fick.
Men samtidigt så gav jag faktiskt fan i det. Jag spenderade betydligt mindre tid framför spegeln med negativa tankar om min kropp när jag var gravid än det jag gjorde innan.
Och det faktum att kläderna absolut INTE passade någonstans... Mina baggy jeans var tighta...Det gjorde mig ingenting. I alla fall inte i "viktväg". Sen det att mina kläder är fina och mammakläder är sjukt tråkiga, det är en annan sak.

Jag läser för tillfället två bloggar, en svensk och en norsk. Bägge väldigt kända och bägge nyblivna mammor sedan nån vecka tillbaka.

Den norska var supertränad redan innan och fortsatte så att träna länge in i graviditeten, men lyssnade såklart på kroppen och tog det som det kom. Runt omkring henne har det varit mycket prat eftersom hon inte haft speciellt stor mage. Det har spekulerats i att hon inte vill lägga på sig, att hon inte tänkt på barnet, att det måste vara något fel. Men det är det ju inte! Alla magar och graviditeter är olika!
Hon är lång och har bra magmuskler, vilket gjorde att hon bar sitt barn mer inne i kroppen.
Bebisen i magen följde ju sin viktkurva jättefint och barnmorskan var nöjd. Det är ju det viktiga!

Jag har verkligen gillat sättet hon har hanterat graviditeten på, och tyckt att det varit roligt att följa.
Men idag blev jag lite besviken på något sätt, hon la ut en bild på sig själv, på instagram.. i bara underkläder. Fyra dagar efter födseln. Och såklart så ser du inte minsta tecken till att hon varit gravid. Jag kände att det var något hon gjorde bara för att få visa fram sig.. hade hon lagt ut en bild om hon haft sträckmärken och massa lös hud? Hade hon varit lika stolt över sin kropp då? Den kropp som faktiskt burit och fött fram ett nytt liv.
Vad vet jag, men det var något som irriterade mig lite.

Så den svenska bloggerskan, där var det ganska mycket "så här lite har jag lagt på mig fram till nu" hela tiden i början. Men det blev lite mindre av det till slut.

Så var det jag själv då... Jag ska inte neka för att jag har stått framför spegeln efter födseln och tagit bilder, tittat, tagit bort.. om och om igen. Bara för att se hur jag ser ut.
Jag har mätt både här och där med måttband och stått på vågen flera gånger i veckan.
Med en stressande känsla av att jag måste få bort det, helst imorgon...

Varje centimeter och varje kilo mindre har varit en liten, tyst seger.

Det hjälper ju inte heller med att se bilder av modeller tillbaka på catwalken i bikini, bara få veckor efter att ha tryckt ut en unge.

Inte så konstigt att varje gång man hör "vad smal du är, så fungerar det som bränsle. Man blir peppad. Även om det kanske i utgångspunkten inte var särskilt positivt menat...

Det är ganska tråkigt att de där sex till tolv månaderna det gärna tar att sunt och förnuftigt återhämta sig efter en graviditet har blivit kortade... inte för att det faktiskt är så, men för att dagens samhälle tycker att det ska vara så.
Så finns det ju såklart undantag på alla håll, det ska inte glömmas!

Så, denna eviga vikthysteri...hur långt ska det gå?`
Jag kan tycka att när det knappt är ok att lägga på sig när man bär fram ett barn, då har vi redan gått över sträcket.

Vi behöver alla ändra inställning, JAG behöver ändra inställning!